Sista natten innan jag vågade rymma var hemsk, det sista han gjorde var att trycka ner mig mot golvet med händerna på ryggen och ett knä i huvudet med orden om att imorgon skulle det bli värre, ”tillslut kommer jag nog döda dig”.. Sedan sa han till mig att det var dags för mig att sova och stängde in mig i ett kolsvart sovrum utan en chans att göra mig i ordning eller någonting.
Jag hade redan bestämt mig tidigare på dagen och packat ihop lite i skötväskan under dagen när han inte såg det, bara något i taget för att det inte skulle märkas.. Jag minns att han klev ut i hallen just när jag skulle lägga ner ett par nappar, Adam sov nämligen alltid med en hög nappar, och med hjärtat i halsgropen fick jag försöka bortförklara det hela & låtsas att jag hade plockat ur dom.. Han rykte på axlarna och gick, den morgonen hade varit hemsk så jag förväntade mig inte alls den reaktionen och tänkte lite lätt att han kanske fått nog för dagen.
Det var på något sätt som att han misstänkte något redan direkt på morgonen, för istället för att gå ut med hunden och stänga in oss sa han till mig att vi skulle gå tillsammans.. Adam blev överlycklig, som han älskade den där hunden! Precis innan vi skulle lämna lägenheten tittade han på mig uppifrån och ner och sa till mig att tvätta bort blodet från den spräckta läppen och försöka sminka över sår, bula och märken, jag ville egentligen inte ens titta mig i spegeln men kände mig tvungen, vad jag än gjorde stirrade en helt annan person tillbaka – Vart hade jag tagit vägen?
Jag låg där i mörkret den där sista kvällen, fullt påklädd med hjärtat hårt dunkande i väntan på att kunna rymma, rymma från MIN lägenhet som borde varit min trygga plats, med känslorna pendlandes. Jag hade ingen aning om hur jag skulle göra det men jag viste att jag var tvungen.. Så jag låg där klarvaken och väntade på att han skulle bestämma sig för att gå och lägga sig, jag minns hur pulsen ökade när han tillslut la sig och hur jag kämpade för att låtsas sova medan jag lyssnade på hans andning för att höra att han sov.. Tankarna vandrade fram och tillbaka, skulle jag våga?
Jag gick upp, gav Adam frukost och startade tvn, höjde volymen och sa försiktigt till honom att jag skulle stänga sovrumsdörren för att tvn inte skulle störa, sedan kastade jag ner det sista i väskan & smög ut ur lägenheten ner till vagnen.. Och med Adam i endast pyjamas på mitt i vintern sprang jag samtidigt som jag kämpade med att få på honom jacka och mössa i farten, med paniken, rädslan och adrenalinet som pumpade genom kroppen, jag kände mig jagad, vågade inte titta bakåt, vågade inte stanna till, inte andas ut, bara springa..
Det var inte lätt, det kommer jag aldrig påstå. Att lämna borde varit självklart vid första kränkningen, första knuffen, första slaget, första hotet - någonstans där i alla fall, men så blev det inte, jag önskar att det var så lätt.. Tänk hur många som skulle slippa sitta i liknande sitsar då, hur många barn som skulle slippa uppleva våld i hemmet! Det ska inte vara okej, men man tappar begreppet om det någonstans på vägen, man vet att det inte är okej men man lägger skulden på sig själv ändå.. Man förlåter i början när tårarna & förklaringarna kommer, sedan går det utför och tillslut vet man inte ens hur man hamnade där mitt i allt.
Jag var fortfarande långt ifrån fri men jag var i alla fall påväg!
Här är det tidigare inlägget; Att leva i ett destruktivt förhållande
