Jag hade rymt från min lägenhet, sprungit med vagnen flera busshållplatser bort utan att titta bakåt, tillslut kom jag på en buss, det var där den värsta ångesten sköljde över mig.. En del inom mig skrek åt mig att vända tillbaka innan han vaknade medan en annan del bad mig att fortsätta framåt. Jag undrade om han vaknat, om han letade efter mig, viste han vart vi var, skulle han stå där när vi klev av, skulle jag bli tvungen att åka tillbaka?
Tillslut stannade bussen, Adam visste precis vart vi var påväg när vi började gå mellan husen, trots att jag gick omvägar av rädslan att han skulle hitta oss så visste han bara.. Vi klev in i porten och han skyndade upp för trappan och jag efter, jag tvekade, tänkte vända men Adam hade inte samma plan. Jag knackade på försiktigt och väntade ett par låånga sekunder innan jag vände och började gå ner, jag kände bara att jag behövde skynda mig tillbaka medan jag hade en chans att hinna innan han vaknade – precis då öppnades dörren och jag hade ingen mer chans att dölja det.
Min mammas dåvarande pojkvän, Adams morfar, en av få män jag känt mig 100% trygg med stod där i dörröppningen och blev min räddning. Han tog in mig i lägenheten & gav mig en varm kram, han förstod nog redan när han såg mig. Han hjälpte mig att ringa först till polisen, sedan till min mamma.. När polisen kom satte han sig med Adam i köket & ritade så att de kunde pratade med mig i fred i vardagsrummet. Han öppnade sitt hem för oss utan att tveka och lät oss bo där tills allt var klart och jag är evig tacksam för all hjälp och stöd jag fick!
När polisen dök upp var jag så säker på att ”det inte var så farligt”, att dom inte skulle göra något men polisen såg det helt annorlunda och den kvinnliga polisen som kom till lägenheten den dagen blev ett enormt stöd för mig under resten av resan.. Jag hade så många underbara människor runt mig, hela mitt liv var en ända röra och jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig ur det, jag var så rädd och förvirrad. Efter att förhört mig, lämnade dom lägenheten för att komma tillbaka bara någon timme senare.. Han var anhållen! Dom berättade att jag behövde följa med till stationen för att träffa en rättsläkare – rättsläkare??! jag trodde rättsläkare jobbade med typ mordoffer och blev jätte förvirrad. Här är allt rörigt, jag vet att han räknade bulor i huvudet, fotade min bula i pannan, blåmärkena runt halsen, armarna, benen, ryggen, läppen, insidan av kinderna – sår, blåmärken, rodnad allt dokumenterade han.. Det värsta var att han satt i ett rum alldeles för nära så han hörde oss, bankade i väggen och ropade.. Ångesten var verkligen extrem.
Han blev anhållen och sedan häktad i väntan på rättegång och redan då fick han kontaktförbud efter att ringt mig från häktet.. Jag var livrädd och vågade knappt gå utanför dörren.
Sen kom nästa slag i magen, det stod om ”oss” i tidningen och jag fick panik igen, jag hörde hoten om att någon annan skulle hitta & döda oss eller min familj eka i huvudet, ringde upp ”poliskvinnan” i panik som lugnade mig & lyckades få ner mig på jorden.. Hon såg till att ringa flera gånger om dagen, kom förbi och sa hej – till och med när hon var ledig, höll mig uppdaterad och lyfte mig när jag fick panik och ville dra tillbaka allt! Helt otrolig var hon!
Trots allt var det bästa valet jag någonsin gjort, där och då trodde jag inte att det skulle bli bättre, jag trodde aldrig att mitt liv skulle se ut som det gör idag.. Det blir bättre, som jag sagt tidigare - det är ett stort & svårt steg men sååå värt det!
Tidigare inlägg; Flykten från misshandeln & Att leva i ett destruktivt förhållande – jag är tvungen att dela upp min historia, både för att det är jobbigt känslomässigt (första gången jag berättar det såhär detaljerat) och eftersom inläggen blir väldigt långa redan som det är..
