Det var den 10 augusti 2007 och vi hade varit i Bulgarien i 10 dagar utav 14, varje morgon hade jag gått upp och gjort i ordning frukost, vitvarmchocklad var en favorit dryck vi hittade i vårt lilla hotell-supermarket..
Just den här morgonen insåg jag att den var slut och bad honom snällt att gå ner och köpa mer, en väldigt dum idé som gjorde honom rasande, jag gick iväg själv och när jag kom tillbaka ställde mig för att förbereda den, då kom första slage. Ett hårt knytnävsslag mot axeln, jag förstod inte riktigt vad som hände, allt gick så fort.. Han var arg, jag funderade över vad jag skulle göra, vart jag skulle ta vägen..
"Vet du att jag skulle kunna döda dig, skära dig i bitar och lämna dina kroppsdelar i ån där borta"
berättade han och pekade ut genom fönstret som låg mot utsidan av hotellet, utanför fanns en ”öde mark” med en liten ringlande å som var mer lera än vatten.. Han fortsatte att berätta att han kunde lämna delar där så att ingen skulle kunna hitta mig..
"Sen åker jag bara tillbaka till Sverige och säger till din mamma att du drog och jag inte vet vart du tog vägen.. Ingen kommer leta efter dig och dom kommer aldrig hitta dig" ..
Han puttade mig mot sängen, jag började gråta, kunde inte förstå vad jag gjort som var så fel att han ens kunde tänka såna tankar.. Bad honom sluta, vilket triggade honom ännu mer..
Han gick till köksdelen och började rota i skåp och lådor samtidigt som han berättade att han skulle leta fram en kniv, han svor över att det inte verkade finnas något bättre än vanliga bestick och en liten skalkniv.. Jag lyfte min mobil och slog på den, kände att jag behövde hjälp. Han såg det och slog den ur händerna på mig, gav mig en örfil och puttade mig igen sen gick han tillbaka till köket och hämtade den lilla skalkniven, jag sprang till badrummet och han sprang efter med kniven i handen, jag kämpade allt jag kunde för att få igen dörren samtidigt som han tryckte den mot mig för att öppna den.. Tillslut lyckades jag få igen den och kunde låsa. Jag vågade inte släppa låset på insidan utan höll krampaktigt fast i den samtidigt som jag halv satt tryck mot dörren. Han skrek, bankade på och svor över vad han skulle göra med mig när jag kom ut..
Inne i badrummet fanns det inte ens ett liten vädringsfönster, så där satt jag inlåst i ett minimalt badrum utan någon aning om hur jag skulle ta mig ut. Tiden gick otåligt långsamt, det kändes som år tills han tillslut gick iväg, jag vågade fortfarande inte kliva ut eftersom jag inte hade någon aning om vart han var eller vad han gjorde – han kunde trots att stå runt hörnet utanför och vänta.. Jag hade inga tårar kvar när han tillslut kom tillbaka och knackade lite försiktigt, hans röst var helt förändrad & han bad mig öppna så vi kunde ”prata om det”.. Jag tvekade, men undrade samtidigt vad jag hade för val, sitta inlåst tills han åkt hem? Tillslut öppnade jag försiktigt, han var fortfarande irriterad och frågade varför jag var tvungen att göra honom arg, varför jag så gärna ville bråka med honom & jag hade inget svar..
Det var den första gången jag var rädd för mitt liv, första gången misshandeln var mer än en örfil & ord. Första gången jag var tvungen att ljuga över blåmärken för att skydda honom.
När det var bra, var det bra men när det var dåligt var det hemskt.
Folk frågar alltid varför jag inte gick redan innan, varför inte direkt efter det här? I början var det många gånger jag tänkte göra det – men så grät han, berättade att jag var det enda bra i hans liv, pratade om sin barndom, misshandel hans pappa utsatte honom för, allt han gått igenom och hur mycket han ångrade & inte förstod hur han kunde behandla mig som han gjorde.. Och då kunde jag inte gå, jag la skulden på mig som försökte lämna efter allt han redan varit med om. Att jag inte bara kunde förstå hur det hade varit för honom och stötta honom istället för att göra honom arg.. Och när det kom såhär långt var linjen på vad som var ”okej” redan utsuddad. Jag hade gått från att säga ifrån till att försöka göra honom nöjd & glad..
