Många frågar hur jag känner för allt jag gått igenom idag, rädslor, umgänge, hur det känns att ha barn med ”en sån människa”, om jag blir påmind när jag tittar på min son, hur jag känner, tänker och mår över det hela helt enkelt.
Oj, jag vet inte riktigt vart jag ska börja..
Idag är det mycket lättare en för ett par år sedan men jag har utvecklat(?) ”torgskräck” & panikångest som jag kämpar med, vissa dagar bättre än andra. Jag kommer inte ofta ut ensam, även om jag vill så tar det stopp och går inte och så blir jag arg, besviken, ledsen vilket skapar mer ångest och så blir det en dum ond cirkel. Men med hunden kommer jag nästan alltid ut på kvällen, vi har våra vägar som är upplysta, nära till människor men ändå rätt folk tomma!
Från början var jag livrädd för att röra mig ute, drömde mardrömmar, tog endast vägar jag kände till och planerade flyktvägar för om något skulle hända, hade polisen på snabb uppringning om något skulle hända, mardrömmar (dom smyger fram då och då även idag men inte alls lika ofta), försökte vara så osynlig som möjligt, såg till att inte ha några rutiner på vart vi gick, gjorde osv. Mitt liv var extremt begränsat, jag fick rensa bort vänner och bara behålla ett par som jag visste att jag kunde lita på dessa fick komma på ett nätverksmöte för att bli förklarade hur jag skulle skyddas med allt det innerbar, skyddat allt.. Poliskontakter, kvinnostödjare, kontakt på soc som skulle kolla att jag klarade av att hålla oss skyddade & inte behövde avlastningsfamilj (vilket jag klarade!).
Jag försöker att tänka framåt istället för bakåt idag, jag vill inte gå igenom hela livet och vara rädd pga det som varit, självklart är det inte lätt. Hade jag varit kvar i Sverige hade jag nog inte kommit så långt som jag gjort idag efter som jag levde strikt efter alla riktlinjer jag fått.. ”Jag kommer alltid att hitta dig” ekade i varje steg jag tog. Jag kopplar inte ihop min torgskräck med det jag gått igenom, så det är inte så att jag inte kommer iväg ut för att jag tänker att tänk om jag möter honom, tänk om han hittar mig eller någonting sånt, även om det hänger ihop på något sätt från början.
Adam påminner mig inte det minsta om vad jag gått igenom, han är mitt solsken och hans kramar har alltid vänt de mörkaste stunderna till det bästa möjliga. Han är inget dåligt, jag skulle inte byta ut honom mot något i världen. Även om det enda sättet för mig att få honom hade varit att gå igenom allt på nytt hade jag gjort det utan att blinka – jag älskar min son mycket mer än så! Och jag tänker inte på att jag har barn med ”en sån människa”, just det sättet att se på det har aldrig funnits, min son var det bästa som kunde hända mig och han var min styrka även då. I dagens läge finns inget umgänge, jag har ensam vårdnad utan umgänge från domstolen och det är inget som kommer ändras utan massa bevis osv av olika slag – inget jag tänker gå in på. Kommer Adam en dag och säger till mig att han på något sätt vill ha kontakt med sin biologiska pappa skulle jag göra allt i min makt för att lösa det på ett smidigt & säkert sett tills jag fått bevisat att umgänget är lämpligt. Men det är först den dagen Adam ber om det.. Han har haft många dåliga minnen som vi fått bearbeta så jag skulle aldrig tvinga honom, har heller aldrig pratat illa om hans pappa oavsett vad, jag har lyssnat på vad han berättat och försökt att alltid vara ”neutral”.
