Jag har dragit mig för att fortsätta skriva om misshandeln, att tänka tillbaka och behöva gå igenom känslor och händelser drar ner mig och jag har svårt att släppa det även när jag skrivit klart. Det ligger och gnager och jag tänker ännu mer och så går det runt..
Jag har fått massa fina kommentarer & mail, både av kvinnor som är mitt i liknande situationer, de som gått igenom det & bara positiva stöttande brev.. Helt klart mer positivt en tvärt om! Och min önskan är att kunna hjälpa och stötta andra kvinnor som går igenom liknande saker i livet.
För mig var rättegången det absolut jobbigaste men även något positivt för helt plötsligt blev det bekräftat att allt han gjort mot mig inte var mitt fel, det var han som gjort fel och jag kunde för första gången berätta allt utan att behöva skydda honom.. Efter att ha berättat min sida av historien kändes det som om en stor sten föll från mina axlar, även om jag grät mig igenom hela förhöret och knappt kunde gå in och ut ur salen. Just den stunden var det jobbigt, samtidigt var jag stolt över att jag faktiskt klarat det för ett tag trodde jag inte det & innan jag ens vågade anmäla kunde jag aldrig se mig själv berätta allt jag gick igenom.
Sen kom väntan på domen, jag hade turen att mitt ex blev häktat i väntan på rättegång & även tills domen föll, så i min stress & oro över rättegången slapp jag tänka/undra över vart han var. Även om jag ständigt oroade mig för andra hot han hade hunnit skrämma mig med innan anmälan..
Jag minns när dom ringde upp mig från domstolen och sa att domen hade kommit, planen var från början att jag skulle vara på plats när den kom men i sista sekunden bestämde jag och min advokat att det var bättre om jag höll mig hemma och slapp oron över att träffa honom. Så istället satt jag där hemma och väntade, jag minns inte samtalet med min advokat direkt efter men jag vet att hon informerade om att domstolen skulle ringa och det samtalet minns jag som igår. Det var en jätte trevlig kvinna vid namn Lena som efter att ha berättat lite skickade ett mail till mig med domen bifogad så att jag inte behövde vänta tills den kom med posten. Jag minns att jag gick fram och tillbaka i lägenheten samtidigt som jag för första gången pustade ut, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, hoppa eller krypa ihop och gömma mig.. Jag kände mig för första gången fri, även om jag fortfarande var fånge av alla rädslor och alla krav på försiktighet som ställdes på mig från alla håll och kanter..
Nu var det bara vårdnad, boende, nätverket av vänner och allt sånt som skulle redas upp för att vi skulle kunna börja leva på riktigt igen. Jag hade kommit en lång bit på vägen, utan att ha en aning om lång vägen verkligen skulle vara!
Till alla er kvinnor som står och velar, inte vet om ni vågar, vart ni ska ta vägen sen, om ni kommer klara det, går mellan rädsla, sorg och hopp om att framtiden tillsammans ska bli bättre, VÅGA ta steget, det blir bättre, även om det inte känns så just nu, även om rädslor, hot, tankar & hopp gör det svårare så vill jag bara säga att det är så värt det. Allt blir bättre även om det känns omöjligt just nu, det är ingen lätt väg och det kanske inte är jätte kul att höra men det ÄR värt det, livet blir bättre och du/ni är värda det. Tillåt dig själv att gå vidare med livet, låt inget hålla dig tillbaka!
Här är ett litet utdrag från domen, jag har suddat namn, datum osv.
Är du ny här så finns alla mina tidigare inlägg under den här kategorin; Ett tidigare liv